monsterna

Prästen prata orgeln tjöt, jag tjöt. Dags att säga hej då, vi gick fram. Hör Mirandas; hej då morfar. Och hon la sin ros.
Hör mamma; tack Anders. Och hon la sin ros. Nu var det mitt tur, det gick inte allt blev svart, enda tanken; det här kommer inte att gå. Jag tänker inte säga hej då, det kommer mera. Saknad. När jag sedan återvända i Lule kändes allt okej, jag kommer klara det här. Men det är hemskt det är svårt. Jag försöker hålla tårarna borta, men ibland går det över. Låt mina tårar göra det, låt mig känna att det är okej. Jag saknar min pappa. Han kommer inte mer, jag längtar så efter hans trygga armar och hans doft, det kommer inte mer. Man kan inte tänka sig hur det känns att förlora någon, att sakna någon. Förra året, (2009 för er som just vaknat efter ide.) Förlorade jag en kompis och min pappa. 2 för många. Pappa hade vart sjuk länge och jag viste att det skulle komma. Jag är bara så rädd att det ska hända igen, det kommer det nog göra i år. Men morfar är stark. Fast ibland känns det som att han börjar ge upp och att alla ger upp på han. Jag tänker inte ge upp på han, men vill han gå så ska det vara okej. Jag ska klara det med!

älskade saknade pappa
saknaden kommer alltid finnas. Så länge minnena är kvar.

//pauline