nalle puh
Det var kvällen före jul. Nalle Puhs nos var så hårt pressat mot fönstret, att den blev alldeles platt. Puh stod och titta ut på snön, som föll ner över sjumilaskogen och lade sig som ett vitt duntäcke runt huset där han bodde.
”så roligt det ser ut”, sa Puh glatt till de stora snöflingorna som singlade förbi. ”ni kommer precis lagom till jul. och om man ändå måste komma lagom till något, så är jul något ovanligt trevligt att komma till”.
Puh tog sig en titt på julprydnaderna i rummet. ”jag har en julgran”, sa han, ”och jag har ljus i den” han kliade sig på huvudet. ”jag undrar ändå om det är något som fattas”, suckade han.
Plötsligt hörde Puh några mycket svaga knackningar på ytterdörren. ”aha”, mumlade puh med ett nöjt leende. ”vad det än är som fattas”, fortsatte han, ”så är det kanske det som kommer nu!” Puh öppnade dörren och fick syn på en mycket liten snögubbe med ett par ögon som såg Nasse-liknande ut.
”å!” sa Puh, som blev en mycket överraskad björn. Sedan tillade han artigt: ”god dag!”, för man ska alltid vara artig, även mot överraskningar. ”g-g-g-god dag, N-nalle P-puh”. Svarade snögubben med mycket Nasse-liknande röst. ”G-god j-jul!”
Puh stod och undrade om det vore artigast att be snögubben komma in i värmen eller att låta honom stå kvar ute i kylan, där snögubben brukar trivas bäst, när snögubben avgjorde det hela. ”får jag komma in?” Frågade den. ”o ja”, svarade Puh. ”välkommen.” snögubben skyndade sig in och ställde sig framför brasan. ”det är bara en liten sak jag med julen som jag inte tycker om”, sa snögubben. ”det är en mycket liten sak, och det är att mina öron blir kalla.” ”jag förstår det”, sa Puh, som inte alls förstod hur en snögubbes öron någonsin kunde vara annat än kalla. Där stod snögubben vid brasan och darrade, och med varje liten darrning började den bli mindre och mindre lik en snögubbe och mer och mer lik Nasse.
