monsterna

Jag är inte som Izzie i greys anatomi när Danny dör. Hon låg på golvet och vänta på att jorden skulle börja snurra hennes takt. Jorden kommer aldrig snurra i ens takt. Så jag började snurra jordens takt. Fast allt gick jätte fort runt om kring och jag bara ville skrika att allt skulle sluta. Men det skulle inte slutat även om ja hade skrikit. Och jag vet att pappa vet att jag sörjer lika mycket som om jag skulle dra täcket över huvudet och inte gå upp mer. Jag vet att han vill att jag ska vara glad och skratta ändå. Jag sörjer precis lika mycket fast jag pratar om de och fast jag går till skolan och gör mitt bästa för att hänga med och vara glad. Det e bara att acceptera det som hänt. De är inte tragiskt att pappa dött, hans smärta på jorden de är vad som var tragiskt. De är bara så oförståeligt, att någon som vart i ens liv helt plötsligt inte går att krama längre, svara inte om man ringer. Man lär barnen vara rädda för döden och de pratas alldeles för lite om döden. Döden är inte farlig, döden kommer hända alla. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att folk i min närhet ska dö, jag är rädd för vart jag hamnar efter döden. Men se döden är jag inte rädd för, och en sak till döden smittar inte så var inte rädd för någon som just förlorat någon!


//Pauline