monsterna

ja så är det verkligen nu. Min kvälls danslärare fick mig verkligen att bryta ihop idag, men ska inte skylla på henne. Bara det att jag står där och kämpar emot min kropp som säger nej. Mina knän bränner och drar, armbågerna lika så, nu har även handleder och fotleder fallit offer för min jobbiga "sjukdom". Tills slut känner jag att det inte går, nej jag är inte lat som du sa. Jag vet att min kropp inte är som en 16årings ska vara, jag vet, jag vet. Jag vet också att jag inte fejkar som du sa, även om jag tvivlar på mig själv att man inte kan ha så ont som det gör. Det är kroniskt jag kommer alltid att ha problem, jag vet att det inte är normalt, jag vet, jag vet. Det är jobbigt o det är såå mkt känslor nu, ena stunden är allt helt surt o alla på dåligt humör. Nästa ligger jag nästan på golvet av skratt, det är så mkt, enorm kärlek och lycka med Jonas. Så roliga stunder med mamma, så stor smärta av min "sjukdom", så stor saknad av pappa. Så mkt känslor.
så slut på det tragiska
om 2 veckor sitter jag på tåget nu! På väg ner till min kära bloggkompis/syster dotter och härliga familj. Kommer alltid hem med mycket saker att berätta om hur kul vi haft och alla de tokiga saker som sagts!
Men lite tråkigt blir det nog där me, visst att vi kommer prata om pappa och besöka "gravstenen"(vet inte om man kallar det de) och prata om det, men det är mest skönt. Kommer även vara ifrån Jonas i 9-10 dagar! Mamma med, har aldrig vart ifrån henne så länge, men dom får klara sig utan mig, då!

hösten -07 våren -08 och hösten -09

//Pauline