ursäkta..
men det är såhär jag känner. Jag berättade för en, vad jag trodde var, en vän. Jag berätta de hur hemskt det e, nu det här med pappa, vad svara han? Jo, bara okej, ett enkelt okej, gick iväg, lite mer kan man väl förvänta sig. Jag blev iaf väldigt less, vist han vart säkert rädd å visste inte vad han skulle sig. Men allvarligt? Alla andra vänner är super, tack till er!
Jag tänkte på en grej om man går in i ett rum fullt med glada människor, med tårar på kinden, hur snabbt man kan för ändra deras humör också. Dom tittar och det syns att dom försöker klura ut varför man har tårar på sin kind.
Jaja, på bussen hem från skolan, satt jag med Alex å Samme från min förra klass =), satt å prata med dom, sen sprang jag hem och fika å prata med mamma. (intressant va?)
//line
